Vår vänskap frodas inte
I dag är det tungt. Det har hänt saker. Jag är ledsen, förnedrad, bedrövad. Ja så är det, och ovanpå allt har jag en blåtira som gör att jag känner min puls i ögat. Sjukt störigt!
Det är det här med att jag slutat med ironi som ställt till det igen (OBS! ingen ironi). Ni kanske kommer ihåg fadäsen med Rheborg, den stingslige lille grisen. Vi är fortfarande inte vänner. Jag ringde faktiskt till honom och ba: ”Johan, jag menade vad jag sa, det var en uppriktig komplimang. Du förstår, jag har slutat med ironi.” Och han ba: ”Men Henrik, du hör ju konstigt det låter. Du ÄR ironi.” Och jag ba: ”Jag vet, men det är sant. Det är därför jag kan säga att jag verkligen tycker att du är en Sveriges bästa skådespelare och mena det. Jag tycker inte att du är en bättre fotograf än skådespelare och borde fokusera på det i stället. Det tycker jag inte, och jag kan säga det, för jag menar det.” Och han ba: ”Så elak, Henrik, så elak.” Och sen la han på. Någon vecka senare skickade han ett fotografi som var ett självporträtt (svartvitt) taget med hjälp av spegel. Så man såg alltså Johan hålla kameran och i spegeln möta sin egen gråtfyllda blick. Det var starkt, det var det. Jag grät också (OBS! ingen ironi).
Men nog om det.
Det som hände var att jag träffade Cecilia Frode på en loppis på Söder där jag och familjen stod och sålde av vårt ironiska möblemang. Det vill säga allt som var kvar efter det Salem Al Fakir och hans multibegåvade vän Pontus De Wolfe fick gå bananas och ta vad de ville (OBS! ingen ironi). När hon kom fram till vårt stånd så hälsade vi lite så som kända människor gör. Sen sa jag att jag älskar det hon gör på scen, när hon klär ut sig till vit clown och bara är så där som hon kan vara. Hon tittade osäkert på mig och jag ba satan, hon vet inte att jag slutat vara ironisk (det har ju varit lite kyligt mellan oss efter Roast på Berns och Petra Medes pinne-i-röv-skämt.) så då sa jag det. Att jag slutat vara ironisk och så la jag avslutade jag med att säga hon är unik stjärna på Sveriges kändishimmel (OBS! ingen ironi). Jag såg aldrig hur hon tog den vinkade katten från bordet och inte heller såg hur hon svingade för allt vad hon var värd. Det var först när den oväntat massiva plastkatten med full kraft träffade mig rakt över ögat som jag förstod att hon fortfarande inte trodde på mig och vad jag sagt.
Så ni kan förstå att jag mår lite dåligt i dag. Cecilia Frode och jag kommer nog aldrig att bli vänner efter det här. Ledsamt, men sant. Jag kommer dock inte att ge upp, ironi är ett avslutat kapital i mitt liv.
Kämpa Henrik! (OBS! ingen ironi)
